Vad är det för fel på mig?
Är så trött att bli nedtryckt, finns ingenstanns där jag kan gömma mig, där jag får vara ifred. Över allt finns det folk som gör mig illa. Blir så ledsen på mänskligheten att jag bara vill skjuta mig själv. Visst, känns riktigt jävla sorligt men vad gör jag för nytta här? Jag går runt med ett skal hela dagarna och håller alla känslor jag har hinne, blir sådär hård och känslokall. Vill inte att nån ska få veta mina känslor. Har som ni säkert redan vet otroligt svårt att öppna upp mig för folk och lita på folk.
"Ingen ska någonsin få se mig svag". Det är det ända min hjärna tänker, var stark. Låt ingen komma nära, låt ingen gräva in i skalet. Låt ingen få se dig svag.
För att sen andas ut när dagen är över och lägga skalet på vila som jag är helt oskyddad. Men det är då som allt tar på mig hårdare. Jag är ingen bra människa. Jag vet det. Men varför inte hjälpa mig bli bättre istället för att skratta när man gråter.
Jag vill bara skrika ut allt jag känner för att få någon att förstå. Och jag vet att detta är helt meningslöst för nu kommer jag bli kallad töntig och så farligt är det väl inte. Okej, tyck så. Men då kommer det inte vara någon som jag vill ha kvar hos mig hela livet.
J a g ä r t r ö t t p å a t t i n t e b l i l y s s n a d p å
J a g ä r t r ö t t p å a t t i n t e b l i b e h a n d l a d m e d r e s p e k t
J a g ä r t r ö t t p å a t t i n t e k ä n n a m i g t i l l r ä c k l i g
J a g ä r t r ö t t p å a t t i n t e b l i t a g e n p å a l l v a r
O c h j a g ä r t r ö t t p å l iv e t
...Ibland skulle jag vilja att någon kämpade för mig och krama mig hårt om mig tills jag ger efter. Allt jag vill, att någon vill kämpa för att faktiskt få mig att tro på mig själv och få mig att må bra. Nån som kämpar för MIG.